Med ett svar som var så mitt i prick blev jag alldeles paff, men fick ändå fram en följdfråga om varför hon resonerar som hon gör varpå hon svarade: ”om inte vi får in de bästa kandidaterna kommer vi sakta men säkert att dö”.
Så sant som det var sagt, för verkligheten för konsultföretag ser ju rent krasst ut precis just så: om de inte rekryterar in fler kandidater och samtidigt tappar någon kollega då och då så kommer de förr eller senare gå under.
Det väckte en annan frågeställning i mig: är det här en verklighet som bara gäller för konsultföretag, eller handlar rekrytering om överlevnad för produkt-, entreprenad-, fastighets- och offentliga organisationer också? Författaren och managementkonsulten Jim Collins, som bland annat skrivit storsäljarna ”Built to last” och ”Good to great”, menar ju på att det är en av nycklarna för att ta en organisation från just good (medelmåttig) to great (mästarklass). Jim menar på att en organisation ska rekrytera utifrån en person och dennes förmåga och potential för att sedan låta denne verka med frihet under ansvar för att leverera resultat. Min tolkning är att han menar på att detta gäller oavsett organisation, även om han i boken mest forskar på börsnoterade produktbolag.
